Att lämna kriminella gäng är betydligt svårare än att gå med
De senaste dagarna har Camila Salazar Atías intervjuats av flera medier angående gängkriminalitet och avhopp. I den här artikeln problematiserar hon kring en rad frågor som är centrala att ta hänsyn till för att skapa förståelse och samsyn kring de utmaningar vi står inför.
En av det viktigaste verktyg som har diskuterats i kampen mot gängkriminalitet är stöd till avhopp. Men även om ett avhopp betecknas som framgångsrikt är det fortfarande både ineffektivt och kostsamt jämfört med insatser för att undvika att unga överhuvudtaget hamnar i gängkriminalitet.
Ett avhopp kostar samhället cirka en och en halv miljon kronor i insatser per avhoppare. I gängmiljön kostar de ännu mer. Tänk vad de pengarna hade kunnat göra skillnad om de hade investerats i förebyggande och främjande insatser i början av individens liv och karriär! Tyvärr agerar samhället här ofta dumsnålt.
Bristande tillit till samhället
2010 startade Fryshuset, med hjälp av Allmänna Arvsfonden, Passus som är en avhopparverksamhet för personer som vill lämna gängkriminalitet. Passus var en av de första avhopparverksamheterna i sitt slag. Vi ser att civilsamhället har en fördel i arbetet med gängkriminella, då det finns en stor tillitsklyfta till det offentliga i just denna målgrupp. De har inte sällan varit föremål för utredningar eller varit i kontakt med olika myndigheter på ett eller annat sätt, under deras uppväxt. Civilsamhället har därför lättare att nå dem.
Forskning stöder vikten av ett anpassat stöd
Vi byggde Passus på erfarenheten av vårt arbete med Exit, som under många år hade arbetat framgångsrikt med avhopp från vitmakt-miljön. Inom Exit använder vi oss liksom inom Passus bland annat av trovärdiga budbärare, som är personer som förstår eller levt nära samma miljö som individen nu ska lämna. I arbetet med avhopp har trovärdiga budbärare en viktig motiverande roll då avhopparen kan bli förstådd och kan se att det faktiskt är möjligt att hoppa av och få ett nytt liv. I den senaste studien, av forskarna Torbjörn Forkby och Kristina Alstam, från Linnéuniversitetet och Göteborgs universitet (not 1) bekräftas detta än en gång när studien slår fast att ett anpassat stöd och förebilder är viktigt för att lämna gängkriminalitet.
Avhopp är ett begrepp som kan innefatta en mängd olika insatser av olika karaktär
Avhopparverksamheter ser olika ut, så även stödet. Det stöd som finns idag kan se väldigt olika ut och kan bedrivas antingen av kommunen, av civilsamhället eller av privata aktörer. Det är idag en helt oreglerad marknad som har vuxit i takt med att behovet kraftigt har ökat, men kunskapen har också ökat i målgruppen om att det finns en möjlighet att få hjälp att lämna kriminella gäng. Idag regleras marknaden framförallt av upphandlingar som ställer krav på innehåll och utbildningsgrad, men mindre på ”huret”.
Flera delar av vår metod, som vi hela tiden utvecklar och utvärderar, innefattar moment som borde ligga inom det offentliga, men som idag endast gör det i några få kommuner. Det här beror på att samhället har behövt komma i kapp, och förstå hur ett avhopp går till och vilka resurser som krävs.
Ett avhopp kan liksom kvinnofridsarbetet vara väldigt omfattande. Ett flertal offentliga aktörer behövs som till exempel polis, arbetsförmedling, primärvård, psykvård, narkotikaavvänjning och kriminalvård. Dock är Socialtjänsten kärnan och helt avgörande för att andra aktörer ska kunna hjälpa till vid ett avhopp. Socialtjänstens godkännande, som i allt högre grad numera är kopplat till en bedömning av Polisen, avgör om och vilka insatser individen ska få.
Avhoppare är inte en homogen grupp
Att lämna ett kriminellt gäng är betydligt svårare än att gå med, enligt forskarna, eftersom de flesta är osäkra på hur det vanliga livet utanför gänget fungerar. För att lyckas, behövs oftast ett strukturerat stöd och olika typer av resurser som kan anpassas till individen. Här är forskarna Forkby och Alstam också eniga med oss på Fryshuset. Avhoppare är inte en homogen grupp och det behövs därför olika typer av stöd. Alltifrån ett mindre omfattande stöd till de som har starka positiva nätverk runtomkring sig. Om individen är psykiskt stabil, och det inte finns någon hotbild, kan den med ett moderat stöd klara av att lämna gänget nästintill på egen hand. I många fall behövs det dock ett mer omfattande stöd, som till exempel kan innefatta allt ifrån terapi och social träning, till hjälp med bostad och flytt till annan ort. Det kan handla om hjälp att bryta kriminella tankemönster och att träna på nya positiva vanor, och inte minst att bygga nya sociala nätverk och relationer. Därefter återstår arbetet med att hitta meningsfull sysselsättning för individen.
Olika avhoppsverksamheter fyller olika behov
Ett problem är att kunskapen om avhopp i många fall är bristfällig, både när det gäller hur olika avhoppen kan se ut och vad avhoppares behov är. Vad olika avhopparverksamheter erbjuder kan skilja sig ganska mycket åt, oberoende av vem som driver dem. Det behöver inte vara ett problem, eftersom behoven som sagt ser olika ut.
Det vi ser skulle behöva förbättras är dels bättre grundkunskaper om de olika avhopparverksamheterna, och dels tydliga kriterier för dessa verksamheter, så att de sedan skulle kunna delas upp i olika typer av behovskategorier för att på bästa sätt kunna matchas med de olika svårighetsgraderna och behoven som ett avhopp innebär.
Detta skulle möjliggöra att fler i ett tidigt skede fick stöd, individer som idag inte kvalificerar sig för hjälp och riskerar hamna i ännu tyngre kriminalitet innan de får stöd. Färre avhoppare med en mycket komplex problematik skulle misslyckas på grund av att de fått för lite stöd. Det skulle även vara lättare att bedöma om avhopparverksamheten är lyckad eller inte. Idag jämför man den väldigt knapphändiga data man har för att bedöma om avhoppet var lyckat eller inte, och här jämför vi idag verksamheter och avhoppare som kan vara vitt skilda från varandra.
Utredning om nationell avhopparverksamhet klar
Våren 2019 blev vi inbjudna till en hearing om nationell avhopparverksamhet, och nu hösten 2022 blev slutredovisning äntligen klar. Från den 1 oktober ska Polisen samordna de myndigheter som främst bedöms ansvara för avhopp. Det vill säga Socialstyrelsen, Kriminalvården och Statens institutionsstyrelse.
Enligt utredaren finns det flera olika gemensamma uppgifter som myndigheterna behöver lösa. Några av dessa uppgifter som nämns i utredningen är att ta fram en gemensam inriktning och strategi, att bestämma prioriteringar och ta fram policyer exempelvis gällande vilka krav som bör ställas på̊ avhopparen eller externa leverantörer. Vidare nämns behov av att ta fram riktlinjer för finansiellt stöd, utveckla definitionen av vad avhoppare är, utveckla kunskap om verkningsfulla arbetsformer och metoder, med mera.
I utredningen lyfts även vikten av att sprida information om avhopparverksamhet, till exempel genom att ta fram en nationell hemsida och en telefonlinje dit potentiella avhoppare, kommuner med flera kan få information om avhopparverksamhet och om hur de kan få ytterligare hjälp och information.
Stort behov av nationellt kunskapscenter inom avhopp
Utredningen betonar även behovet av ett nationellt kunskapscenter som samlar kunskap om avhopparverksamhet. Det kan till exempel handla om hur arbetet med avhopparverksamhet bör bedrivas på̊ bästa sätt och vilka framgångsfaktorer som finns. Det kan bistå både med formell vägledning och mer informellt stöd och information riktad till myndigheter och socialtjänst.
Utredningen har lyft viktiga frågor. Frågor som vi med flera inom området har uppmärksammat under en längre tid. Det är centralt för framtida verksamheter att vi skyndsamt kommer vidare med dessa frågor.
Vad är ett lyckat avhopp?
Sist men inte minst behöver vi ställa oss frågan när vi anser att ett avhopp är lyckat. Är det först när individen är en självgående samhällsmedborgare som aldrig mer kommer att knacka på Socialtjänstens dörr så måste vi också inse vilka höga krav vi ställer, både på individen och på avhopparverksamheten. Att göra den här typen av förändring där de ska förändra hela sin identitet, och allt som de känner sig trygga i, är inte en lätt uppgift för någon. Och det är inte alla som har kapacitet att göra den resan ända in i mål. Det är inte heller ovanligt att det kommer bakslag på vägen och att de återfaller eller backar i sin utveckling under resans gång. Det krävs tålamod och tilltro till förändringsarbetet från alla involverade.
Varje steg, varje förflyttning från en extremt våldsam värld är ett viktigt steg i rätt riktning som vi behöver se som en samhällsvinst. Självklart är målet att vi lyckas hela vägen. Vi vet att det är möjligt, vi har själva sett många positiva exempel i vår verksamhet, men det är orimligt att tro att alla individer kommer att klara det.
Camila Salazar Atias
Nationell chef för kunskapsområde Föredöme & Framtidstro, Fryshuset