Barnfängelser löser inte problemen – de förvärrar trauman

Fryshuset reagerar starkt på regeringens utspel om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år för vissa grova brott presenteras som ett kraftfullt steg mot ökad trygghet. Men under ytan döljer sig en reform som riskerar att göra Sverige till ett land som låser in barn i vuxna miljöer – trots att vi vet att det varken är effektivt, humant eller i linje med svensk rättstradition.

Få beslut signalerar så tydligt vilken syn ett samhälle har på sina barn som den ålder då ett barn blir straffrättsligt ansvarigt. Sverige har sedan 1864 haft en straffbarhetsålder på 15 år – ett uttryck för den förståelse vi haft för barns särskilda behov, omognad och sårbarhet. Att nu bryta med denna princip kräver starka skäl och tung evidens. Men det är just det som saknas.

Tänk dig en 13-åring. En ung person som har vuxit upp med svikna löften, en bristfällig skolgång och vuxna som utnyttjat dennes utsatthet. Nu vill staten låsa in barnet – inte för att skydda, utan för att statuera exempel. Dessutom finns risken att placeringen sker i kriminalvårdens institutioner för vuxna, där staten varken kan garantera skolgång eller trygghet från äldre förövare.

Regeringen påstår att en sänkning skulle hindra barn från att begå brott. Forskningen säger något helt annat. Internationella studier, liksom svenska erfarenheter, forskning från bland annat Brottsförebyggande rådet (Brå) och internationella studier (Petrosino et al., 2010; Mulvey, 2011) visar att repressiva åtgärder riktade mot barn inte leder till minskad brottslighet – snarare ökar risken för återfall och fortsatt kriminalitet.

Det är inte heller ett förslag som mött bred uppslutning. Tvärtom är motståndet massivt. Av de nio särskilda experterna i utredningen sa sju nej till förslaget. Bland kritikerna finns tingsrätter, hovrätter, Justitiekanslern, Åklagarmyndigheten, ledande barnrättsorganisationer och kriminologer, bland dessa finns pristagare i kriminologi Bryan Stevenson och den prisade hedersdoktorn och rättsexperten Frances Crook som riktad särskilt stor kritik mot den svenska regeringens politik om repressiva åtgärder mot barn och unga. Även FN:s barnrättskommitté har uttryckt oro för Sveriges utveckling. Förslaget strider mot flera artiklar i barnkonventionen – däribland barns rätt till skydd, utveckling och att frihetsberövande ska vara absolut sista utväg. Sedan 2020 är detta svensk lag. Hur kan vi medvetet gå emot vår egen lagstiftning?

Det är en sällsynt samstämmighet i kritiken – och det av goda skäl.

Vi vet att barn som begår brott ofta själva är utsatta: barn som lever i fattigdom, som inte klarar skolan, som lider av psykisk ohälsa eller har blivit utnyttjade av vuxna i kriminella nätverk. Att möta den utsattheten med fängelsedörrar snarare än stödinsatser är att abdikera från det ansvar vi har som samhälle. Det är ett svek mot barnen – och mot våra egna värderingar. 

Fryshuset har i sitt remissvar formulerat det tydligt: att sätta barn i fängelse löser inga problem – det skapar fler. I stället måste vi göra gängen ointressanta. Vi behöver vara snabbare än de kriminella strukturerna – inte genom att möta barn med straff, utan genom att erbjuda något bättre. Det är i det tidiga stödet, i skolgången, i familjehem med utbildade vuxna, i starka civilsamhällesinsatser och samordnad elevhälsa som vi kan göra skillnad. Det är där tryggheten börjar. En central del av lösningen måste vara att socialtjänsten tidigt identifierar barn i riskzonen och erbjuder insatser som stärker både barnet och föräldrarna i deras roller. Det handlar om att tillhandahålla stöd, vägledning och utbildning för att motverka utsatthet innan problem växer sig allvarliga.

Brottsofferperspektivet då? Ja, brottsoffer förtjänar rättvisa. Men rättvisa skapas inte genom att låsa in 13-åringar. Den skapas genom att vi faktiskt bryter brottscykler – och förhindrar att fler blir offer. Att straffa barn hårdare är inte att ta ansvar – det är att blanda ihop upprättelse med hämnd.

Vi måste våga hålla två tankar i huvudet samtidigt: skydda samhället från grov brottslighet – och skydda barn från att offras på symbolpolitikens altare. Att reagera på barns brott är nödvändigt. Men reaktionen måste vila på evidens, respekt för barns rättigheter och långsiktiga lösningar. Allt annat är ett farligt experiment – med barns liv som insats. 

Sverige kan bättre än så.

Johan Oljeqvist, vd Fryshuset