Emerich Roth och Fryshuset – 25 år av kärleksfullt samarbete

Du har säkert redan hört talas om hans otroliga liv. Emerich Roth överlevde fem olika nazistiska koncentrationsläger men förlorade sin närmsta sin familj och 40 andra släktingar i Förintelsen. Bara han själv och systern Elisabeth överlevde. Tiden i lägren har Emerich beskrivit som den djupaste form av förnedring som finns. När han befriades våren 1945 vägde han 35 kilo och orkade bara krypa.

Hans öde borde ha förstört hans tro på människan. Men Emerich valde motsatt väg. Efter en lång tids sjukhusvistelse kom han till Sverige där han utbildade sig till socialarbetare och vigde sitt liv åt att arbeta med utsatta ungdomar. Redan då var han – trots sina fasansfulla upplevelser – övertygad om att kärlek och förståelse är de effektivaste vapnen mot hat, våld och rasism. Senare i sitt liv blev han en nära samarbetspartner med Fryshuset. Samarbetet varade fram till Emerich död mer än 25 år senare – och det finns en historia bakom.

Han kunde inte tiga längre

Under hela sitt arbetsliv berättade Emerich aldrig om sina upplevelser under Förintelsen. Minnena var fortfarande för färska och råa för att kläs i ord.

Men 1992, en kort tid efter pensioneringen drabbades han av ett brutalt uppvaknade. En nazistisk demonstration marscherade genom Stockholm. Aggressiva unga män spred sitt högljudda hat på gatorna. För Emerich kändes det som att förflyttas 50 år tillbaka i tiden. Det var då han insåg att han måste berätta.

Han började resa runt i landets skolor för att vittna om Förintelsen och det hat som banade väg för nazismen – men framför allt talade han om vad vi måste göra för att undvika våld och rasism i framtiden.

Emerich första kontakt med Fryshuset ägde märkligt nog rum på grund av de där hatiska unga männen som demonstrerade på gatorna. Gruppen, som kallades skinnskallar, hade snabbt blivit den mest hatade i hela samhället. Många av dem var influerade av nynazism och rasism, en stor del var också indragna i kriminalitet och alkoholmissbruk.

Fryshusets Anders Carlberg och hans medarbetare var övertygade om att det bästa sättet att påverka skinnskallarna var att arbeta med dem på nära håll. 1987 erbjöds de därför en lokal på Fryshuset, vilket ledde till svidande kritik. Problemet var att medan Fryshuset och Carlberg såg skinnskallarna som unga människor med problem, såg stora delar av samhället dem som icke-mänskliga monster som inte förtjänade annat än fördömanden.

Han genomskådade hatet

Det var då Emerich dök upp. Trots att han var djupt skakad över nynazismens uppsving hävdade han att Fryshuset gjorde helt rätt. Enligt honom var skinnskallarnas hat annorlunda än rasismen och antisemitismen i 1930-talets Europa. Den hade suttit i kärnan av samhället, djupt rotad i breda folkliga föreställningar.

Han menade att skinnskallarnas hat berodde mer på utanförskap och personliga svårigheter. Att det snarare handlade om en protest mot det etablerade samhället, ett desperat försök att väcka uppmärksamhet. ”Hellre ökänd än okänd” brukade Emerich säga.

Precis som Fryshuset var han därför övertygad om att dessa destruktiva unga i de flesta fall kunde botas med hjälp av konstruktiva alternativ och helande relationer.

På grund av sina erfarenheter av Förintelsen varnade Emerich också för avhumanisering av alla människor, vilka de än må vara. Han menade att avhumanisering är den existentiella avgrund som har öppnat dörren för alla våldsdåd och övergrepp genom historien. Det var svårt att bortse från Emerich uppfattning. Hans erfarenheter av Förintelsen gav honom ett unikt inflytande. Hans stöd blev därför avgörande för Fryshuset.

Flyttade in i Fryshuset

Emerich flyttade snart sitt kontor till Fryshuset där han fortsatte att jobba med och för unga. 1994 grundade han Emerichfonden mot våld – för medmänsklighet som stöttar och delar ut stipendier till unga som gjort starka insatser mot våld, främlingsfientlighet och mobbning.

Han fortsatte även att föreläsa i skolor runt om i landet. Hans besök på över 1600 skolor ledde till att han fick tusentals brev och email från elever som berättade om sina reaktioner på Förintelsen och om sina egna svårigheter, om mobbning och utanförskap.

Breven visade Emerich magiska förmåga att nå fram till unga, att tilltala dem så att de vågade öppna sig. Han knöt an till deras upplevelser, lyssnade till deras åsikter och farhågor.

Breven visade också att många unga kämpar hårt för att få ordning på sina liv. En del av brevskrivarna var unga som hade fastnat i destruktivitet. Emerich gjorde allt för att ge dem det stöd de behövde.

Han föreläste ofta tillsammans med unga som tidigare varit rasister eller destruktiva på andra sätt. De bar kraftfulla vittnesmål om de trauman som hade utvecklades till hat och aggressivitet – men också om hur kontakt och engagemang hade visat vägen ut ur hatet.

1998 var Emerich med och startade Fryshusets avhopparstöd Exit, som än idag hjälper människor som vill lämna extrema miljöer.

Samma år besökte han Auschwitz för första gången sedan befrielsen. Ett 30-tal unga från Fryshuset och Stockholmsskolor följde med på resan, bland dem fanns både ättlingar till Förintelseöverlevare och avhoppade nazister. Resan satte outplånliga spår hos alla som följde med.
Emerich hann också med att skriva flera böcker om sitt liv och hur man bör arbeta mot dagens hat och våld Jag överlevde Förintelsen, Emerich är mitt namn, 101 brev skrivna av unga – till en som överlevde Förintelsen, Witnessing and Surviving the Holocaust). Hans sätt att använda historien till att påverka framtiden blev sällsynt framgångsrik. För sitt livslånga arbete tilldelades han så många priser att de inte får plats att nämnas här. Han fick bland annat Raoul Wallenberg-priset och Stockholm stads Nelson Mandela-pris – för att bara nämna några.

Om sin utnämning till Mandela pristagare sa han: ”Jag betraktar Mandela som vår tids största hjälte och den bästa förebild som finns. Han har visat hur man kan vända fruktansvärda erfarenheter till framgångar”. Precis som Emerich själv alltså.

Under sina sista år oroades Emerich mycket av normaliseringen av främlingsfientlighet, att förakt för invandrare har blivit mer rumsrent och accepterat. Det påminde honom om 30-talets Europa, vilket han menade är ännu farligare än extremism bland vissa ungdomsgrupper. Han höll också fast vid sin övertygelse att passivitet och tystnad är mänsklighetens värsta fiende, att vi måste ställa oss upp och säga ifrån så fort människovärdet hotas.

Kärlek – det viktigaste av allt

Vi som hade förmånen att känna Emerich privat vet att han var mycket mer än den humanitära profet som syntes i offentligheten. Han och hustrun Kerstin var också sällskapsmänniskor, esteter och livsnjutare. Humor, gapskratt, god mat, samtal och musik var rikligt förekommande i deras varma och välkomnande hem.

Vid dessa tillfällen älskade Emerich att läsa upp brev och email ur den enorma samling han fått av elever i skolorna. Han ömmade särskilt för dem som berättade om sin ensamhet och utsatthet.

Men det fanns också komiska inslag. En välmenande 11-åring skrev, ”Hej Emerich! Jag är så ledsen att du fått lida så mycket i ditt liv – men nu när du fått mitt brev så känns det säkert bättre.” Emerich skrattade gott åt den morska formuleringen.

Intill slutet av sitt liv vägrade Emerich att ge upp sitt budskap om kärlek och medmänsklighet. Han försökte få andra vuxna att förstå att det ofta bara handlar om att finnas till hands för utsatta unga. Att se dem, att lyssna, att bry sig om.

Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon i sin närmaste omgivning, det är där vi alltid måste börja. sa han ofta.

När vi ser oss omkring i världen så inser vi alla att ingenting någonsin kan bli viktigare än det.

Vill du veta mer om Emerich, se Emerichfonden mot våld – för medmänsklighet. Du kan också besöka Emerich rummet i Fryshuset Hammarby sjöstad. Emerich fick rummet i 90-årspresent av Fryshuset. Här kan du läsa hans böcker, andra viktiga böcker och brev som unga har skrivit till honom. Emerich ville att rummet skulle bli en plats där människor möts, lyssnar till och lär av varandra.

Text: Katja Wåhlström