Att jobba med unga är det bästa jag vet

 

Lamin brinner för fotboll och för ungdomarna i Östberga, hans dröm är att bli professionell fotbollsspelare och socialpedagog. Varje dag jobbar han för att ungdomarna i sitt område ska få fler chanser och möjligheter. Genom att ta första steget, bjuda på sig själv och visa att han aldrig slutar tro på dem lyckas han steg för steg öppna upp Östberga och Stockholm för områdets barn och unga.

Berätta om dina passioner?

Jag brinner för ungdomarna i Östberga och för fotbollen. Jag drömmer om att bli fotbollsspelare och att plugga vidare till socialpedagog och jobba med ungdomar i framtiden.

Hur blev du en del av Fryshuset?

Jag såg att Fryshuset startat upp en verksamhet i Östberga, med fokus på spontanfotboll. Var där några gånger och det var härligt positivt. När jag frågade hur verksamheten fungerar, vad de försökte bygga den på, så berättade de att de försökte få igång relationer och hjälpa unga. Vi hade lite samma tänk där, så det gick jag igång på. Och eftersom det är i området jag är uppväxt i kändes det extra relevant. Det här skulle kunna bli något bra.

Har det blivit något bra?

Verkligen! Nu har ungdomarna saker att göra och platser att vara på, där vuxna tror på dem och stöttar dem. De har också möjlighet att göra saker utanför Östberga, istället för att vara inlåsta i ett visst område. Den möjligheten hade inte vi när jag var ung. Vi har alla möjliga unga som kommer hit. Vi har ett åldersspann på 6-23 år. Projektet växer hela tiden, och nu jobbar vi för att andra lokala ungdomar ska ta över och driva det vidare.

Vad är framgångsreceptet tror du?

Vi vågar ta steget fram, vågar bjuda på oss själva, vågar erbjuda dem möjligheter. Vågar prata med dem. Vi slutar aldrig tro på dem, det är den stora delen. Att vi inte slutar tro på dem.

Hur har det här jobbet format dig?

Jag vet inte hur jag hade varit om jag inte varit på det här jobbet. Tidigare hade jag svårt att se hur en människa mår. Jag reflekterade nog inte så mycket, utan tänkte nog att de mådde bra om de inte sa något. Nu ser jag människobilden helt annorlunda. Man kan tolka och förstå en människa på så många olika sätt. Det är så lätt att bara titta på någon och tänka, de mår nog bra. Men vill du förstå hur de mår, se till att titta på kroppsspråk och hur de pratar. Se till att verkligen kolla in läget. Jag brukade själv vara ganska laid back. Jag var rädd för att jag skulle bli för personlig eller att svaret skulle bli för allvarligt. Men nu frågar jag alltid. Personen i fråga brukar aldrig ta det personligt. De förstår bara att jag bryr mig om dem.

Och i slutändan måste man bygga relationer, om man vill få tilliten. Vem vet, den personen kanske berättar för sina närmsta om det, och sprider ordet om att det finns vuxna som bryr sig och hjälper. Vi har så många förebilder, som pluggat och tagit sig långt, spelat i landslag, gjort karriär i USA, spelat på Tele2 arena. Men det skrivs sällan om dem i media. Där syns aldrig helheten. Så då får man försöka förmedla den bilden face to face. Ta våra grillningar till exempel, på fredagar. Dit kommer 200-300 personer, äter och har det hur trevligt som helst. Det är sanningen.

Råd och tips till andra unga?

Sluta aldrig tro på dig själv, se aldrig ner på dig själv.

---

Lamin är en del av Fryshuset i Östberga.
Fotograf: Christine Leuhusen
Regissör: Matilda Altho