"Jag upplevde det som att jag hade hittat hem när jag fann Fryshuset"

– Min Fryshuset resa började när jag befann mig i en period av nedstämhet. Det var våren 2017 och min bästa vän Oliver hade precis gått bort till följd av det dödliga våldet. När han försvann rubbades hela min värld. Jag förstod det inte riktigt och hade svårt att acceptera vad som hade hänt. För mig var han världens finaste kille. En dag, ett par veckor efter hans bortgång, bjöd Fryshuset Skärholmen in till öppet samtal om det våldsamma klimat som råder bland unga i Sverige och då gick jag och min bortgångna väns mamma dit. Det var då jag kom i kontakt med flera personer som uppmuntrade mig till att göra något av min frustration istället för att hålla den inombords.

Ungefär ett år efter att Oliver gått bort, fick jag tips om en utbildning i tre steg som heter Mpower. Där samlas unga som vill arbeta för ett tryggare samhälle. Det var då det startade på riktigt och jag förstod att jag kan stärka mitt samhälle lokalt genom att informera om situationen i förorterna och hur det kan förebyggas. Även att kunna berätta hur det känns att förlora någon. Att sorgen och förvirringen man lämnas i kan få folk att själva ta det till sig och öppna ögonen för problemet. Jag hade fyra fantastiska ledare som pushade och peppade mig mycket. En av dem, Linda Skogsby, hade hand om Fryshusets ungdomsambassadörer det året och ville att jag skulle vara en av åtta unga ambassadörer som följde med till Almedalen under politikerveckan. Det var då för första gången jag fick chansen att säga mitt framför folk som har makt att påverka. Vi fick diskutera och berätta vår verklighet, att bo i vad många kallar ”ett utsatt område” samt vikten av att arbeta främjande och förebyggande. Istället för att tala om oss, fick makthavare och politiker prata med oss. Det kändes riktigt bra.

Jag upplevde det som att jag hade hittat hem när jag fann Fryshuset. Året efter Almedalen fokuserade jag mest på min utbildning till Statsvetare då det tredje och sista året av kursen inleddes. Men så i början av september i år, fick jag ett samtal om jag ville åka till Genéve och tala i FN inför 600 personer. Hur rädd jag än blev av tanken att prata inför så stor publik påminde jag mig själv att det här var ju exakt vad jag ville. Jag ville ta upp mina hjärtefrågor om varför tillit är så viktigt i ett samhälle och hur jag och mina nära upplever Sverige idag. Det kanske inte stämmer med andras bild och just därför måste de höra våran version. Det var 8 talare från hela världen som var stora namn inom fredsarbete och det kändes som en stor ära att dela scen med dem. Ibland undrade jag varför just jag fick vara med. Jag är en ung tjej, muslim och från Norsborg. Men det var nog just därför. Att jag är mig själv och har mina erfarenheter att förmedla.

Idag jobbar jag med Fryshuset, inom projektet ”Tillsammans för Sverige”. En interreligiös/-kulturell verksamhet där vi använder storytelling som metod för att diskutera identitet, öka förståelse för olika religioner, kulturer och etniska grupper. Syftet är att öka ungas förståelse för olikheter och att det kan vara en kraft för att föra människor närmare varandra och motverka rasism. Vi håller i utbildningar, workshops och föreläsningar för bland annat skolor. Och här vill jag stanna, jag älskar det vi gör och jag tror så starkt på det. Nyligen fick vi ta emot Diversity mångfaldspris för personer och organisationer som jobbat aktivt för att stärka mångfald och tolerans. Det var så roligt och inspirerande att få ta emot ett pris och ännu mer speciellt när det var för något så viktigt.

Det värmer när jag tänker på hur mycket Fryshuset har betytt för mig. Om jag inte hade gått på det där första mötet våren 2017 hade jag aldrig fångats upp. Jag har vuxit mycket som person och känslan av att göra skillnad, att iallafall försöka jobba mot en positiv förändring, är stor och mäktig.