“Den världen har jag inte sett och det är just den världen jag vill hjälpa”
På Fryshuset hittade 28-åriga läraren Omama Jawad sin andra familj. Hon har alltid varit pedagogiskt lagd och brinner för att hjälpa barn som bor i förorterna. Med en son som har autism, vet hon hur viktigt det är att nå olika barn på olika sätt.
Omama Jawad arbetar som nyexaminerad lärare på Fryshuset Akademiska Järva och är bosatt i Järfälla tillsammans med sin man och sina två barn. Hon är uppvuxen med åtta syskon som är allt ifrån programmerare och lärare, till apotekare och läkare. Tack vare sin stora familj kan hon lite om väldigt mycket. Omamas väg till Fryshuset var genom en annons där Fryshuset Akademiska Järva sökte lärare för förskoleklass-årskurs 3. Hennes mål har alltid varit att få hjälpa och jobba med barn som bor i förorter. Hon har tidigare praktiserat på en skola i Barkarby, som låg i ett villaområde med mycket välutbildade föräldrar med svensk bakgrund, men upptäckte att det inte riktigt var något för henne.
– När jag såg Fryshusets annons tänkte jag att där vill jag verkligen jobba. Den världen har jag inte sett och det är just den världen jag vill hjälpa.
För att eleverna ska hitta en glädje i att arbeta under lektionstid och inte bara i att få vara på rast, varierar Omama mellan genomgångar, enskilt arbete, film och att arbeta tillsammans i grupp. Läraryrket har inga färdiga verktyg utan hon skapar sina egna, ändrar på dem, och justerar dem efter individernas behov. Hennes fyraåriga son har autism och hon berättar om vikten i att anpassa skolgången till varje enskild individ då många barn hon arbetar med också har diagnoser.
– Just autism känns det som att det är väldigt få som vet vad det är för något. Jag vill lyfta diagnosen och att autistiska barn bara är annorlunda, precis som alla barn. De flesta med autism är väldigt intelligenta inom ett eller flera områden som intresserar dem. Jag är glad att just jag är mamma till min son. Jag känner att jag har tillräcklig kunskap inom pedagogik, jag känner till flera anpassningar och vet hur man kan använda dem efter individernas olika behov.
Ett knep som Omama har för att plocka upp barn, oavsett ålder, som kan ha svårt att fokusera i skolan är att koppla undervisningen med deras passion.
– Om vi säger att eleven älskar fotboll, då är ett tips till andra lärare att be eleven skriva en saga som handlar om fotboll. Eller om man vill koppla intresset till geografi, då kan man be eleven att söka efter den bästa fotbollsspelaren och kartlägga nationalitet, vart landet ligger och hur flaggan ser ut. Man vinner mycket på att koppla intresse med undervisning.
Eftersom många elever inte har möjlighet att få hjälp med läxor hemma av sina föräldrar försöker Omama att lära barnen så mycket som möjligt under lektionstid. Hon ger endast läxor i saker som hon redan har gått igenom ordentligt under lektionerna så att barnen kan fortsätta öva hemma.
– Jag vill inte skicka hem någonting som barnen inte förstår och känner att det här kan inte mamma eller pappa hjälpa mig med.
Det som engagerar och motiverar Omama är när hon ser att barnen verkligen lär sig.
– Vi har exempelvis högläsning tillsammans där vi sedan plockar ut nya och svåra begrepp som vi översätter, pratar om och lägger in i meningar. Här om dagen hade vi ordet “drämma” som var ett nytt ord för barnen. Under en lektion kom en av eleverna in och var väldigt arg så han smällde till dörren. “Men fröken, han drämde till dörren” sa då en annan elev och vi skrattade ihop. Det är så vi lär oss nya ord. Det är jättekul att se eleverna använda orden vi pratar om i deras vardagliga språk.
För Omama har Fryshuset blivit som ännu en stor familj. Hon tror starkt på Fryshusets sätt att arbeta på och menar att man verkligen satsar på ett bra kollegialt samarbete som resulterat i ett sammansvetsat team. Hon upplever att hennes kollegor tar hand om varandra och kämpar hårt för att nå barnen på skolan.
– Mina kollegor är fantastiska. Ibland på fredagar brukar jag råka gå ut med mina innetofflor hem. Jag känner nog att jag redan är hemma.
Bilden är taget av fotografen Montathar Almousawi.