När samhället sviker står gängen redo – hur kan vi förhindra att barn rekryteras till kriminella gäng?

Sverige har under snart ett decennium brottats med ett ökat skjutvapenvåld, på en nivå där vi sticker ut bland våra europeiska grannländer. Vi ser dessvärre att allt yngre barn och ungdomar dras in i gängkriminalitet – de flesta som dödas eller skadas i skjutningar är mellan 15–24 år gamla. Det är våra barn och unga – en del av vårt samhälle och vårt gemensamma ansvar. För att lyckas vända den negativa trenden måste frågan om främjande och förebyggande åtgärder vara våra beslutsfattares absoluta främsta prioritering.

Det vi ser idag är att politikerna framför allt riktar insatser mot symptomen, inte de grundläggande orsakerna till att unga rekryteras till kriminella gäng och miljöer. ”Hårdare tag” kommer inte skapa ett tryggare samhälle där vi har fått bukt på dödsskjutningarna och där barn och unga inte riskerar att rekryteras till kriminella gäng. För att vända våldsspiralen behöver vi insatser som ingjuter hopp och framtidstro!

Det behöver införas ett långsiktigt åtgärdsförslag som är förankrat över partigränserna och som upprätthålls oavsett regering. Vi vill också se ett flerpunktsprogram, i likhet med Justitiedepartementets 34-punktsprogram, i alla de andra departement som är väsentliga för att lösa de grundläggande orsakerna till att gängkriminalitet uppstår och ses som ett alternativ för unga.

Fryshuset ser, liksom många etablerade forskare på området, att en av de mest centrala faktorerna för att unga ska lyckas bli en del av samhället och inte hamna i utanförskap, är att gå ut grundskolan med gymnasiebehörighet. Idag går 14 procent av Sveriges niondeklassare ut skolan utan gymnasiebehörighet. Grovt uppdelat är det elever med NPF-diagnoser och elever uppväxta i socioekonomiskt eftersatta områden, särskilt pojkar, som inte klarar skolan.

Att så många går ut skolan utan gymnasiebehörighet, i ett land där det nästintill är avgörande för en persons framtida försörjning, är ett av våra dyraste och mest inhumana systemfel. När vi nu vet att så mycket hänger på denna fråga, alltifrån livslångt välmående till rekrytering till gängkriminalitet, så borde vi verkligen fokusera på att alla unga ska kunna tillgodogöra sig sin skolgång och gå ut högstadiet med gymnasiebehörighet.

Det behöver tillsättas mer resurser till skolor i så kallade utsatta områden där unga som grupp utsätts för fler riskfaktorer. Det behöver också mobiliseras resurser från skola, socialtjänst och vård så att personer som arbetar med barn och unga med flera riskfaktorer får en helhetsbild över situationen och den unga individen har EN kontakt.

Fryshuset grundare Anders Carlberg sa ”Mitt arbete bygger på en tro på människan, inte misstro. Det betyder inte att jag är naiv och tror alla om gott men jag tror ändå att alla människor, i rätt sammanhang, med rätt stimulans och med rätt medmänniskor kan resa sig och gå framåt”.

Anders Carlbergs ord sätter fingret på något väldigt viktigt. Att vi ser på unga med tilltro till deras förmågor och med positiva förväntningar är betydelsefullt på både individnivå och på ett strukturellt plan. Forskning visar också att hur vi pratar om och beskriver ett område och de uppfattningar vi har om dess invånare, direkt påverkar hur de ser sig på själva; vad de vågar drömma om och om de ser sig som en resurs eller en belastning för samhället. Vi har många gånger fått höra att det värsta inte är bristen på jämlika möjligheter, utan det värsta är samhällets låga förväntningar. Många unga i socioekonomiskt eftersatta områden upplever ofta att de är utdömda på förhand och att det inte finns något framtidshopp.

I den hopplösheten växer frustrationen och utrymmet för destruktiva krafter att fånga upp barn och unga in en gemenskap där någon förstår dem och ser dem. Där någon frågar hur de mår och vad de behöver. Någon som kan tillgodose ungas behov av sammanhang, tillhörighet och vänskap.

I ett mer välbärgat område fångas ofta ungas behov upp av positiva gemenskaper. De blir sedda, bekräftade och vägledda av positiva vuxna förebilder i form av till exempel fritidsledaren eller tränaren i den lokala idrottsföreningen. Men i socioekonomiskt eftersatta områden finns varken ekonomin eller strukturen för detta på plats. Avgifter, kläder, aktivt deltagande av föräldrar och transporter är några av de hinder som unga möter för att kunna ta del av gemenskaper.

Vi har byggt upp ett parallellt samhälle. Och om du inte själv har vuxit upp i det andra samhället så är det väldigt svårt att förstå varför destruktiva val kan kännas så enkla.

I ett försök att skapa förståelse och en gemensam diskussionsplattform valde vi att under Almedalsveckan förhandsvisa spelfilmen Bullets, som är en drama-thriller som speglar vår samtid och kampen att få vara barn i värld där om omständigheterna inte tillåter det. Filmen Bullets är baserad på tre års research med hjälp av polis, forskare, socialtjänst, skola, unga kriminella och civilsamhället på Järvafältet. Vi ville med filmen öppna upp för ett samtal om hur vi som samhälle konkret ska kunna vända den dödliga våldsspiral som många av våra unga befinner sig mitt i – och som påverkar oss alla.

Om vi misslyckas med att tillsammans påbörja det långsiktigt arbete som krävs för att vända den negativa utvecklingen, så kommer alternativet att bli ett alltmer segregerat samhälle, där unga föds in i utanförskap och växer upp med livet som insats.

 

Johan Oljeqvist
VD Fryshuset