Hur fick du rollen i serien ”Björnstad”?

 – Det började med att regissören Peter Grönlund ringde upp mig för två år sedan och sa att han ville att jag skulle göra rollen. Vi hade jobbat tillsammans tidigare i filmen ”Tjuvheder”och han är min absoluta favoritregissör. Björnstad är en påhittad ort och det ska utspela sig i en liten stad i Norrbottens inland. Vi spelade in filmen under 6 månader i Gällivare och i Kiruna.

Det kändes väldigt speciellt att bli utvald för rollen av många anledningar. Det är en fantastisk roll att göra, komplex men endå mångfasetterad. Peter, som min karaktär heter är en tuff och hård snubbe, en typisk machoman men samtidigt är han en fin familjefar och make. Han bär på en sorg över att ha förlorat ett barn och det är en känsla han inte kan hantera. Genom avsnitten sker ett feministiskt uppvaknande för Peter där han inser att han varit en del i att upprätthålla den machokultur som resulterar i en fruktansvärd händelse för hans dotter. Att han själv bidragit till att det kunde hända blir för honom en hemsk insikt.

Peter Grönlund vet ju att jag jobbat mycket med de här frågorna om tex machokultur genom Teater Fryshuset och min bakgrund i det arbetet var fullkomligt avgörande till att jag fick axla den här rollen. Man blir extra glad också genom att det storsatsning med HBO.

Hur började ditt intresse för kultur?

– Jag född i Boden och uppvuxen i Umeå. Det var tryggt och bra att växa upp där och Ume är ju lite av en kulturstad. Under mina unga år fanns det ett ställe som hette Galaxen. Det var ett ungdomshus där unga med olika intressen möttes och kunde utföra sina intressen. Då var jag punkare som spelade i band och arrangerade konserter. Det roliga var att alla olika ”grupper” hade sin representant, det var en från punk, en från hiphop, en dj, en från dödsmetallen och en breakdansare som fick ha möte och argumentera för vad just de ville att huset skulle satsa på. Det fanns en fantastisk föreståndare där och hon gav oss utrymmet att tillsammans komma överens och fördela de pengar som Galaxen hade. Det som hände var att det skapades kulturentreprenörer som tidigt lärde sig hur man kan skapa kulturarrangemang. Det var en betydande del av min uppväxt och jag vet flera personer inom kulturbranschen som även dem var aktiva inom Galaxen.

Emil Rosén som jobbar med mig i Teater Fryshuset gick också där. Han var hiphopare och även breakdansare så vi hängde i olika gäng men kände endå varandra väl. Vi har känt varandra sedan vi var sju år faktiskt och våra familjer känner varandra. Emil är jätte duktig på dans och har arbetat med det på professionell nivå så det har vi alltid med i pjäserna. Det är både skådespel och koreografisk dans.

Berätta mer om hur Teater Fryshuset började.

– Efter jobb och studier på olika orter hamnade jag och Emil i Stockholm, han som dansare och jag som skådespelare. Det var då vi jobbade fram våran första pjäs som hette ”Top boy – en huliganberättelse” som handlade om huligankulturen som en subkultur och hur det är att leva inom den. Vi turnerade land och rike runt på heltid under två år och hade samarbete med fotbollsalliansen som också jobbade med de frågorna kring huliganism. Det som var intressant men också oväntat var att huliganer sökte sig till oss och visade intresse. Vi lyckades nå målgruppen som vi spelade och kunde föra en dialog med dem. Vi använde alltså teater som ett verktyg för att kommunicera med målgruppen.Under en gala med fokus på att stoppa gatuvåldet som hölls i Stadshuset träffade vi på representanter från Fryshuset. De gillade vår metod och tyckte att det vi gjorde borde vi göra under Fryshusets flagga.

– 2010 grundades Teater Fryshuset av mig och Emil. Just den tiden var det stökigt i det man kallar utsatta områden. Det var mycket bränder så vi gjorde en pjäs som hette just ”Förorten brinner”. Den var baserad på intervjuer med unga killar och tjejer om deras verklighet och öden. I teater Fryshuset tänker vi mycket på att det ska vara äkta och fokuset ligger på skådespelet. Vi tänkte på hur vi skulle nå fram till unga i förorten och hur vi skulle väcka intresse hos dem att se till oss.

Då var hiphopgruppen Kartellen stora och många unga lyssnade på dem. Så vi kontaktade dem och de var med och samarbetade med oss i ”Förorten brinner”, vilket på den tiden under 2010 var väldigt kontroversiellt. Vi bibehöll relationen med Kartellen och 2012 satte vi upp en pjäs tillsammans med Sebbe Staxx som hette ”Medans vi faller”. Den handlade om händelser i Sebbes liv. Det blev äkta och vi fick en trovärdig person som de unga redan lyssnade på. Och han fick en scen att uttrycka sig konstnärligt.

Under den perioden greps Sebbe och blev senare dömd och vi fick ta kritik för att vi jobbade med honom. Sebbe är en unik person och det jag känner är att vi hade kunnat stötta honom mer och skulle haft är ett bättre skyddsnät kring honom. Det är självkritiken jag har kring den händelsen. Men att vi av moraliska skäl inte borde jobbat med honom köper jag inte. Det är ju det hela vår idé bygger på; att ta upp svåra sociala frågor men att göra det nära målgruppen. Det är samma idé som Fryshusets grundare Anders Carlberg hade när han bjöd in nynazister till Fryshuset på 90-talet. Det blev ju ramaskri och folk undrade hur kan han kunde ge dem ett rum, jo men för det är ju det enda sättet att nå dem. För att nå dem måste man bygga en relation och ta det därifrån. Det är samma sak med Lugna gatan som fick kritik för att vara för nära målgruppen. Men tacka fan för att de är det. Vem ska annars kunna vara trovärdiga budbärare för de unga? De känner ju redan varandra och då finns det möjlighet att påverka varandra. Man kan inte komma och klampa in med pekpinnar mot unga som redan upplever en känsla av utanförskap, man måste även ha fingertoppskänsla för att kunna bygga relationer med dem, och få dem att tänka vidare. Det är viktigt att vi som jobbar med unga på olika sätt inte tappar det. Vi vill ju kommunicera med målgruppen, det är ju vårat mål samtidigt som vi vill belysa ämnen som för alla inte är självklara.

Samhället idag är mycket så antingen eller. Det finns inga gråzoner. Bara för att vi jobbar med ämnen som kriminalitet, machokultur och andra självdestruktiva beteenden betyder inte att vi tycker att det är bra. Vi speglar ju bara verkligheten och vi tar upp aktuella sociala frågor som finns i samhället och använder teater som ett socialt verktyg där vi kommer in på en jämbördig nivå relationsmässigt. Vi måste ständigt vara så pass nära att det finns folk som tycker att vi är för nära. Det kan skita sig ibland men då får det vara så. Så länge man svarar ärligt vad ens avsikter är.

Hur rekryterar ni skådespelare till pjäserna?

– Vi jobbar bara med kompetenta och duktiga skådespelare. Det är personer med olika bakgrund med det de har gemensamt är att de är på högsta nivå. Vi har en metod som vi kallar ”Labbet”, och innebär att vi alltid vill ha en person som står nära målgruppen och som inte har en självklar väg in i branschen. Vi vill att teater Fryshuset ska vara en väg in samtidigt som vi aldrig har behövt tumma på kvalitén. Teaterbranschen är ganska segregerad med en grov över representation av intellektuell medelklass och det kan bli ett problem om man vill spegla samhället i stort. Dramaten har föreslagit att de kan ta fram skådespelare till våra pjäser men vi har sagt att de inte alltid har de skådespelare som vi letar efter. Efter en del tuffa diskussioner litar de nu på vårat omdöme.

Det är ett sätt för oss att påverka branschen. Det är en blind fläck av rekrytering som vi vill synliggöra. Vi har exempel på skådespelare som fått lysande karriärer när de väl fått chansen att visa vad de går för. Det blir också förebilder för andra unga i de miljöer de kommer ifrån som kan se att det går att lyckas inom teater även för dem.

Vad har du för framtidsplaner?

 – Jag har lite olika saker framöver. Dels en långfilm och en stor folkkär tv-serie som är på gång och sedan kommer vi börja med en ny pjäs på teater Fryshuset som heter ”Fuck alla” som handlar om tjejer inom den livstilskriminella miljön. Den har premiär hösten 2021 så det kommer bli ett hätskt halvår. Det blir ju ett hektiskt schema när jag filmar så mycket samtidigt som vi haft pjäser i teatern och Emil har fått axla ett stort ansvar. Än så länge funkar det, han är också väldigt stöttande med mina projekt. Ibland har man flyt och då är det bara att hänga med.

 

 

                                            

Vi använder oss av cookies på våra hemsidor. Genom att besöka vår hemsida godkänner du detta. Läs mer i vår Cookie-policy.

Jag förstår