Texten innan Maja Hellstens nummer:

När jag var tre år gammal flyttade jag och min familj till ett nytt ställe ganska långt ifrån vår gamla lägenhet. Det var alldeles för långt emellan mig och mina gamla vänner för att leka lika mycket som förut och jag behövde byta till ett närmare dagis. Några månader senare, efter att jag fyllt år, var det dags att börja på det nya dagiset och nu var det väldigt länge sedan jag var så liten, så jag kommer inte ihåg den tiden så bra, men jag har fått höra från mina föräldrar att jag alltid var väldigt nervös på morgonen när jag skulle åka dit. Jag var alltid blyg när jag skulle träffa nya kompisar och hade svårt att lämna min mammas sida. Men det tog inte lång tid innan en annan fyraåring som också precis hade flyttat dit, och också var ny på dagis, kom fram till mig och frågade om jag ville vara med och leka. Den dagen minns jag fortfarande väl, det var nämligen då jag träffade min framtida bästa vän.

Efter det var vi med varandra varje dag ända tills dagis tog slut och det var dags att börja sexårs. Vi var förstås jätteglada att få börja skolan, men vi var ännu gladare att våra föräldrar hade fått in oss på samma skola. Vi fortsatte att umgås varje dag både i och efter skolan, vi lärde känna våra nya klasskamrater och träffade nya kompisar, men det var fortfarande jag och han som var bästa kompisar.

En dag under sommarlovet mellan ettan och tvåan fick jag höra från mina föräldrar att han skulle åka bort i ett år. De berättade för mig att han skulle flytta, och att vi inte skulle kunna ses förrän han kom tillbaka. Det tog mig ett tag att förstå vad de menade, jag förstod inte varför vi inte bara kunde ses på helgerna eller loven, hur långt skulle han flytta egentligen? Det var inte förrän jag såg honom några dagar senare som han berättade att han skulle flytta hela vägen till Schweiz.

Jag behövde spendera ett helt år utan honom, jag hade andra kompisar som jag umgicks med ibland, men ingen som var så nära mig som honom. Det året minns jag att jag ofta var ledsen och hade tråkigt mycket mer än jag brukade innan. Hela tiden väntade jag på att han skulle komma tillbaka till Sverige. Till slut hände det, det var en helt vanlig morgon i slutet på maj och jag skulle precis gå in i klassrummet för att ha dagens första lektion när jag såg min kompis och hans pappa gåendes mot mig i korridoren. Det var den bästa dagen på hela mitt år.

Efter det var vi med varandra nästan varje dag på lovet, och nästan varje dag i skolan när lovet hade tagit slut. Vi var med varandra efter skolan och på helgerna också, åtminstone fram till högstadiet började. Under sommaren mellan 6an och 7an hade jag börjat känna mig nere väldigt ofta, och var aldrig på humör för att träffa varken min kompis eller någon annan. Det fortsatte även in på höstterminen och jag hade inte längre någon lust att gå till skolan. Jag mådde rätt dåligt och ville bara vara hemma hela dagarna, hade aldrig ork till att ta mig iväg någonstans. Ibland ringde min kompis för att se om allt var okej men jag tyckte det var jobbigt bara att svara i telefon, så jag svarade nästan aldrig.

Efter några månader hade jag till slut samlat ihop viljan att ta mig till skolan en dag, men idén att dyka upp helt själv bland alla klasskamrater som inte sett mig på ett halvår kändes riktigt kämpigt. Jag valde att fråga min kompis om vi kunde börja gå till skolan tillsammans på morgonen i hopp om att det skulle göra hela situationen lättare för mig. Även fast vi inte hade pratat på flera månader, och även fast det var lite av en omväg för honom att mötas upp på vägen, sa han direkt att det inte var några problem och att han självklart skulle ställa upp för mig. Jag förklarade hur lovet och skolstarten hade varit lite svåra och han sa att han bara var glad att jag kommit tillbaka till skolan igen. Efter det var vi närmare än någonsin, och jag trodde att det skulle förbli så för alltid.

Det följande sommarlovet reste vi båda bort och hade alltid saker att göra båda två, så vi hade knappt någon tid att träffa varandra. När skolan sedan började igen var jag väldigt glad att se honom, men när jag gick fram och sade hej tittade han på mig snabbt och gick sedan därifrån. Jag var lite förvånad men tänkte inte så mycket på det förrän under lunchen. Jag hade precis hämtat min mat och gick fram till bordet han satt vid, men innan jag hann sätta mig reste han sig upp, tog med sin mat och satte sig vid ett annat bord. På hela dagen sade han inte ett enda ord till mig och jag förstod inte varför. Han fortsatte på samma sätt resten av veckan och jag visste inte om jag hade gjort något för att såra honom. Jag undrade om han mådde lika dåligt som jag hade gjort året innan av någon anledning, så jag lät honom vara.

Vi hade slutat träffats på morgonen för att gå till skolan tillsammans, slutat äta lunch tillsammans och pratade i princip aldrig längre. Några veckor senare berättade han för klassen att han skulle byta skola. När jag hörde det blev jag väldigt ledsen och fick en massa ångest över hur jag hade betett mig. Jag försökte komma på vad jag kan ha gjort för att han skulle hata mig så mycket. Jag försökte komma i kontakt med honom flera gånger men han svarade aldrig, jag gick hem till honom men hans föräldrar sade alltid att han inte var hemma. Till slut gav jag upp, och nu har vi inte haft någon kontakt på över fem år.

Jag brukar ofta tänka på vad som hände och hur vi tappade kontakten, och om det fanns något jag kunde ha gjort för att ändra på vad som hände, men jag tror inte det lönar sig att tänka så, det som har hänt, har hänt och det finns inget jag kan göra nu för att förändra det. Jag kommer alltid att vara tacksam över de tio åren vi var bästa vänner.

Texten innan Ingrid Corradini Andersös nummer:

Min vänskap med Maria började när jag var tonåring. Vi träffades i skolan och blev snart oskiljaktiga. Vår vänskap byggde på en känsla av samhörighet som kändes oövervinnelig. Vi delade med oss av allt från våra innersta tankar och drömmar till våra mest pinsamma ögonblick. Med åren blev vår vänskap en stabil och pålitlig del av våra liv. När vi var tillsammans kunde vi helt och hållet vara oss själva. Maria och jag delade inte bara glädje och skratt, utan också sorg och prövningar. Vi stöttade varandra genom de svåraste stunderna och delade våra framtidsdrömmar. Vår vänskap gav oss tröst och mod. Trots våra olika personligheter och intressen kompletterade vi varandra och stärkte vår vänskap. Vi lärde oss av varandra, vi växte tillsammans och vårt band blev starkare med tiden. Maria var mer än bara en vän för mig, hon var en familjemedlem och en själsfrände.

Under de första åren av vår vänskap var allting bra. Men allteftersom tiden gick började jag märka förändringar hos min vän. Det började med att hon var mindre och mindre hemma. Hon hade börjat röka på relativt regelbundet. Varje gång jag träffade Maria hade vi alltid diskussionen om att hon skulle sluta röka på. Men detta var bara tomma ord. Det ledde till ett beroende där hon behövde röka på konstant under sin vardag. När hon vaknade, under dagen och innan hon skulle lägga sig för att sova. Tiden gick och när vi började första ring på gymnasiet testade hon tramadol. Det slutade inte med att det var en engångsgrej, utan det eskalerade till ytterligare ett missbruk. I den åldern förstod jag inte riktigt vad det var eller vad det hade för konsekvenser. Det började med små tecken på personlighetsförändringar och ett hemlighetsfullt beteende. Snart blev det uppenbart att min vän hade fastnat i ett farligt missbruksmönster, och jag stod vid sidan om och såg på med fasa.

Missbruket hade en djupgående inverkan på vår relation. Det skapade en klyfta mellan oss, en osynlig barriär som var svår att övervinna. Trots mina försök att stötta och hjälpa min vän, kände jag mig ofta maktlös och övergiven. Vår vänskap som en gång hade varit en källa till glädje och stöd, blev istället en källa till smärta och hjälplöshet. Dynamiken i vår vänskap förändrades dramatiskt på grund av missbruket. Det fanns en konstant spänning och osäkerhet som hängde i luften när vi var tillsammans. Vi sågs allt mindre och mindre, då hon prioriterade att träffa personer som satt fast i samma missbruk. När vi sågs var hon konstant på telefonen och försökte fixa fram pengar och ny narkotika. Det gick inte riktigt att nå henne. Hon var alltid fysiskt där, men aldrig psykiskt. Jag kände mig som om jag gick på äggskal, rädd för att säga eller göra något som skulle utlösa en negativ reaktion från min vän. Det blev allt svårare att kommunicera öppet och ärligt med varandra, och till slut ledde det till att jag tog det svåra beslutet att avsluta vår vänskap.

Att avsluta vår vänskap var ett av de svåraste beslut jag någonsin har fattat. Det var som att förlora en del av mig själv, men samtidigt visste jag att det var det enda rätta för både mig och min vän. Genom denna smärtsamma erfarenhet har jag lärt mig mycket om gränser, självrespekt och vikten av att ta hand om mig själv. Trots allt är jag tacksam för de goda minnena och lärdomarna som jag har fått från vår tid tillsammans. Vår relation var en av de mest värdefulla och meningsfulla jag någonsin har haft och jag är evigt tacksam för den tid vi tillbringade tillsammans.

Texten innan Rebecca Woletes nummer:

Det var första dagen på gymnasiet och det kändes som att jag svävade i luften medan folk gick runt omkring mig. Jag skulle påbörja ett helt nytt kapitel i mitt liv med människor jag aldrig hade sett förut. Jag kände mig rätt ensam och såg hur alla andra redan började hitta sitt lilla gäng. Där stod jag, stel i kroppen, och hade inte en aning om hur jag skulle få mod att gå fram och prata med någon. Jag kollade runt omkring mig för att se om någon annan också var lika ensam som jag. Min blick fastnade på en tjej som hade långa svarta flätor och svart hud precis som jag. Redan då visste jag att hon skulle bli en vän för livet. Jag analyserade hennes val av skor och kläder första dagen i skolan. Hon verkade också gilla guldsmycken precis som jag. Hon fångade min blick och sedan vinkade hon åt mitt håll. Dum som jag var ville jag säkerställa att hon inte vinkade till någon annan. Jag svarade henne med att säga ”pekar du på mig” och hon nickade. Då visste jag att min magkänsla var rätt.

Varje skoldag var vi alltid med varandra, under rasterna och under luncherna. Det kändes som om jag äntligen hade hittat någon som ser mitt sanna jag, som ser mer än vad jag visar utåt. Vi kunde prata om allt mellan himmel och jord. Våra ämnen kunde handla om sport, kärleksliv eller vilka favoritchips vi hade. Vi började umgås så mycket att vi blev kallade för tvillingar, inget kunde slita oss isär. Hade vi ett grupparbete skulle vi jobba tillsammans, handlade det om sittplatser skulle vi sitta bredvid varandra.

Som alla syskon så bråkade vi. Alltid dumma småbråk. Ett bråk höll nästan på att splittra oss helt. Vi skulle gå ut för att äta och njuta av solen på en sommardag. Jag ringer henne och frågar ifall hon är redo att gå ut så jag kan börja åka mot henne. Hon behöver bara fixa sitt hår, säger hon. Jag anländer till pendeltågsstationen och ringer henne igen för jag är så uttråkad av att bara sitta och kolla på Instagram. Jag pratar hellre med min bästa vän. Hon svarar inte, så jag hoppar på bussen. Jag hoppar av bussen och förväntar mig att se henne vid hållplatsen. Men jag ser inte en enda person jag känner igen. Jag tar upp min telefon och ringer igen – ”abonnenten du försöker nå kan inte prata just nu”. Går till hennes port, hennes telefon kanske är urladdad. Väntar i 10 minuter och ringer igen, inget svar. Fortsätter att ringa i 20 minuter tills jag börjar röra mig hemåt igen. Sitter irriterad hela vägen hem.

Jag kommer hem och ringer igen, nu börjar jag bli orolig på riktigt, varför svarar hon inte? Sover hon? Har någon dött? Är hon död? Klockan slår 20:00 och jag får ett samtal, och det första jag hör är hej med en exalterad ton. Det första jag frågar är om hon är okej och hon svarar såklart som om att hon inte har försvunnit från jordens yta på en hel dag utan att ens säga någonting. Jag börjar skrika på henne om hur jag fixade mig, hur jag var så taggad på att ses och om den nya foodtrucken vi skulle testa tillsammans. Hon säger bara förlåt men ger mig ingen anledning till varför hon försvann. ”Du vet Damian” säger hon. Ursäkta skriker jag, ”En kille? Är det därför du har försvunnit och ignorerat mig hela jävla dagen”. Jag lägger på utan att ens få ett svar.

Hon skriver senare på Snapchat att hon fick chansen att ha honom över hos sig och hon var tvungen att ta den. Jag slutar svara på hennes meddelanden, nästa dag i skolan pratar vi inte. En vecka går, bara nödvändiga konversationer “vad har vi för läxor” “när vi börjar nästa lektion”. Det började märkas i skolan, våra skolkamrater går runt och säger att tvillingarna är splittrade. Jag trodde aldrig att vi skulle bli vänner igen. Men småprat blev till längre konversationer, en dag frågar hon mig om vi kan prata. Vi går och sätter oss ute på skolgården, och går igenom det hela och jag förlåter henne. På bara några dagar var vi tillbaka till skolans tvilling-duo igen.

Texten innan Piotr Giros nummer:

När jag var ganska liten så var jag och min familj tvungna att fly från min pappa, vilket betydde att min mamma blev ensamstående med 4 barn. Det kanske hon alltid varit, även när min pappa var med i bilden. Men vår relation blev väldigt annorlunda efter det.

När man bor med en ensam förälder som man dessutom har gått igenom så mycket med så skapas ett speciellt band. Man älskar varandra lite mer och man är lite mer rädd att något ska hända den enda föräldern man har kvar.

Jag och min mamma är varandras närmaste på många sätt men vi har också bråkat mycket. Vi har varit ovänner och oense om många många saker i min uppväxt.

All osäkerhet och alla trauman från när jag var liten har gjort mig otrygg på olika sätt.
Jag hade bara min mamma att lita på som vuxen person, men mamma var inte alltid där. Hon hade svårt att bearbeta alla trauman som hon och vi hade varit med om under så många år. Det var också tufft att flytta tillbaka till Sverige utan jobb och bostad, med 4 barn att ansvara för.

En händelse som påverkade mig mycket var att min mamma lämnade mig hos min mormor och morfar i ett år. Hon var tvungen att göra klart sina studier i ett annat land. Hon tog med min storasyster samt en av mina bröder. Jag funderade mycket på varför hon valde att inte ta med sig mig också och varför jag fick stanna hos mormor och morfar? Var det för att jag var för jobbig, eller tyckte hon om mina syskon mer? Mest kände jag mig sviken för att hon valt att lämna mig när jag behövde henne som mest.

I min hjärna som liten flicka så skapades en osäkerhet som påverkade mig och min relation med mamma negativt. Jag kände inte igen henne när hon kom tillbaka, hon var inte samma människa som när hon lämnat mig. Allt känns konstigt, vi båda hade förändrats under det där året.

Allt var inte bara dåligt och hemskt. När jag ser tillbaka på livet finns många fina händelser också. När min mamma tog med mig till sitt jobb och bjöd på saft och kakor och jag fick sitta i personalrummet och vänta tills hon hade jobbat klart. Eller när vi brottades hemma i lägenheten och skrattade så vi nästan kissade på oss. Ett annat fint minne är när vi bodde utomlands och gick ned och simmade i havet på helgerna. Jag, min syster och min mamma. Vi satt på varma klippor vid stranden och åt kex och drack dricka som hade blivit ljummen.

Min relation med mamma har gjort mig stark, envis och tålig, men samtidigt svag och gjort det svårt för mig att lita på folk. Med åren så förstår vi varann mer och mer. Min mamma har insett många av de misstag och fel hon begick. Jag har börjat första att hon inte bara är min mamma utan också bara en människa som lär sig under tidens gång, precis som jag.

Min mamma har alltid stöttat mig i allt jag tar mig för eller drömmer om. Hon har alltid varit drivande och motiverade. Hon får mig att tro att jag kommer att lyckas i livet trots alla svårigheter. Hon har alltid sagt att jag är fin trots att jag inte har känt mig fin och jag har alltid vetat att hon finns vid min sida trots att hon ibland kan verka frånvarande. Min mamma har utmanat mig genom att få mig att inte ge upp.

Vår relation har inte varit som i traditonella familjer men jag vet att jag har min bästa vän i henne. Jag och min mamma har en nära relation idag som är mycket mindre konfliktfylld än den var när jag var yngre. Vi har växt ihop mer och förstår varann mycket bättre nu. Vi har behövt bearbeta våra egna problem men också våra gemensamma under många år.
Jag har blivit vuxen och har bättre förståelse för mycket, och min mamma är mer eftertänksam och försöker mer än förut att ha en bra relation med mig.

I framtiden önskar jag att vi ska få en starkare relation och att den ska vara hållbar. Jag vill att min mamma ska vara med mina barn så som min mormor och morfar har varit med mig. Det är något som är viktigt för mig för att jag ska må bra i livet.

Det går alltid att förbättra en relation om båda vill det. Jag är säker på att vi båda vill ha en bra och nära relation och att vi båda är beredda på att jobba för att det ska bli bättre. Det gör vi genom att prata mer och lyssna mer och vara omtänksamma mot varandra.

Texten innan David Westerbergs nummer:

Min speciella relation är med min storasyster. Hon har alltid varit en stor del av mitt liv sedan jag var liten. När mina föräldrar var för upptagna på grund av arbete eller andra viktiga ärenden som tvingade dem att vara borta från hemmet, tog min syster över ansvaret för att se efter mig och hålla mig säker och trygg.

Vi har alltid haft samma tankesätt, vilket har gjort att vi kommit bra överens med varandra. Visst, vi har haft våra stunder när vi varit osams, men det är ju sånt som händer mellan syskon, och vi blev alltid sams ganska snabbt igen.

Min syster har alltid varit någon jag har sett upp till. Hon är väldigt ansvarsfull, smart, har bra kommunikationsförmåga och har alltid varit bra på att lyssna när jag har velat förklara något, Jag har alltid haft svårt för att sätta ord på mina tankar.

Förutom det delar vi många intressen, som till exempel TV-spel. När vi var mycket yngre satt vi ofta i mitt rum och spelade tillsammans. Eller ja, hon spelade mestadels och jag tittade på, men jag var helt nöjd med det. Jag fick alltid ta över när hon hade svårt med vissa delar av spelet, och sedan tog hon över igen efter att jag hade hjälpt till.

Spel var inte det enda vi gjorde tillsammans. Min syster älskar fotografi och jag fick alltid vara hennes personliga fotograf. Det var roligare än man kan tro. Jag fick lära mig några knep med kameran och olika sätt att ta bilder beroende på vilken typ av bild man var ute efter.

Vi pysslade också mycket tillsammans, och vår mamma tyckte också om det när hon hade tid, så det blev en vanlig familjeaktivitet.

När jag fyllde arton år märkte jag att min syster började reagera annorlunda på saker jag gjorde och sa, men på ett positivt sätt. Hon började uppskatta skämt som var lite grova och tog mina åsikter på allvar. Det för mig var ett tecken på att hon började behandla mig som en vuxen och inte längre behövde vakta över mig. Det är något jag både då och nu uppskattar.

Min syster är den person som förstår mig bäst. Hon kan läsa av mig bara genom att se på mig, se hur jag beter mig eller hur min ton låter när jag pratar. Hon kan också se när jag ”stänger av”. Det är när jag inte lyssnar på grund av att jag är på dåligt humör och inte vill ta till mig vad som sägs. Det är något jag har lärt mig att göra för att klara av svåra samtal. Det behövs dock inte när jag umgås med min syster. Hon har upplevt det när någon annan i familjen har varit lite extra jobbig mot mig.

Min syster känner mig väldigt bra, men det gäller även omvänt. Så pass mycket att när vi arbetar tillsammans behöver vi sällan prata med varandra utan fokuserar istället på arbetet medan vi täcker upp för varandra.

Idag är min syster mamma till ett eget barn sen ett år tillbaka.Vår relation har såklart ändrats lite efter hon har gifte sig, Hon fokuserar nu på att bygga sin eget familj. Annars är allt bra mellan oss fortfarande och det finns inget jag skulle vilja ändra i vår relation. Det enda jag önskar nu är att få träffa min systerson och förhoppningsvis bli en bra morbror till honom och ha en lika bra relation med honom som jag har med min syster.

Texten innan Rebecca Livanous nummer:

Det var kärlek vid första ögonkastet. Redan där och då visste jag att jag skulle fara illa. En kamp mellan hjärtat och hjärnan. Vad jag förtjänar och vad jag ville ha. Min största och sista kärlek. Jag vill sannerligen betona att man inte kan få samma känslor en gång till. Man har sin tur och jag lyckades få den tidigt. En masochist som blev förälskad i en narcissist.

Denna narcissist eftersträvade full kontroll och hans enda mål var att jag skulle bli medveten om att han var högre upp i näringskedjan. Inga känslor fick nämnas för det förstörde hans ro, och det ändrade bilden han hade av mig, från tuff till känslig flicka. Jag var på en jobbintervju men fick tyvärr inte jobbet. Narcissistens stöd var ett hånskratt med tillägget “vad keff du är”. Vanliga konversationer om vardagslivet och jobb existerade inte, bara om han tog upp det. För mycket kommunikation var för jobbigt, “det är onödigt” ansåg han. Jag försökte följa hans önskan för att inte göra honom missnöjd, så jag slutade kommunicera.

Jag skaffade mig ett jobb och vågade inte dela med mig om det. Det resulterade i 24 missade samtal och en inslagen dörr. Han kunde göra “stickprov” och komma hem till mig. 08:15 får jag samtal på en röd torsdag. Min tanke var att jag kanske har sovit för länge så jag svarar utan att kolla vad klockan är. “Jag är hos dig om 5 minuter och du hör att jag inte skämtar, för jag sitter i bilen”. Han gjorde sin rutinkontroll i hemmet som om att jag hade gömt en karl i garderoben.

Min psykiska hälsa försämrades och det var inget narcissisten var förtjust i. Det gjorde mig “mindre glad” och han ville inte associeras med “negativ energi”. Narcissistens mor gick tyvärr bort och som en trogen och givmild riddare försökte jag trösta honom varje sekund. Det resulterade i att min kropp reagerade så jag satte ned foten och bad om ett samtal. Efter några suck gick han med på samtalet. Jag delar med mig av mitt psykiska mående och att han är en av faktorerna. Narcissisten förklarar att han inte vill att jag ska må dåligt men att det händer saker i livet som är värre. Han önskar att jag aldrig ska behöva känna smärtan som en bortgången förälder ger. Jag förblev stum och tillbakadragen.

Ju längre tiden gick desto mindre fanns det av tillit, respekt och trygghet. Jag var hans pelare medan han var mitt ankare. Påhopp gällande beteende och utseende. Jag blev kritiserad för mina “koögon”. Vågade inte ha ögonkontakt med honom efter de uttalandet. Efter mycket tid, energi, mod och övertygelse från personer som jag håller kära, beslutade jag mig för att avsluta den turbulenta relationen, satte mig och mitt välmående först. Han reagerade med ett kallt hjärta och bemötte mig nonchalant vid avskedet. För att lätta på stämningen så började han le och gå runt i varje rum i lägenheten och uttrycka sin saknad till varje rum. Han blev utkastad efter det.

Efter många läkta år så har den relationen lärt mig mitt egenvärde, självrespekt. Vad kärlek i själva verket är. Vad trygghet är. Hur ett sund förhållande egentligen ska vara. Det har även gjort mig mer säker på vad jag vill ha och behöver hos en människa. Även fast det var den värsta tiden i mitt liv så har jag aldrig älskat eller uppskattat någon tid mer. En fantastisk bergochdalbana.

Man skall inte döma boken efter omslaget, men efter att ha läst ut boken upprepande gånger kan man lägga boken på hyllan eller bränna den. Man får heller inte haka upp sig i sina favoritkapitel. De kapitel som fick dig bli kär och förhäxad, de blir kvar i början av boken och slutet är en annan historia. Alla böcker har sina delar men det rättfärdigar inte de hänsynslösa kapitlen. Jag känner honom bättre än vad jag känner mig själv därmed vet jag hur boken alltid kommer att sluta.
Min favoritbok.

Texten innan Stella Blanc och Hector Palacios nummer:

Min mamma betyder verkligen allt för mig. Hon är inte bara min mor, utan också min bästa vän. Vi har alltid haft en stark och nära relation då jag är den enda dottern i familjen. Att ha någon som alltid finns där för en och ger stöd och råd är viktigt. Mamma har mestadels uppfostrat mig själv vilket har krävt dubbelt så mycket arbete. Men trots motgångarna så har hon aldrig gett upp. Mamma skapade en trygg miljö där jag kunde dela med mig av mina känslor utan att känna mig obekväm. Tilliten mellan oss har format vår relation och vi kan vara ärliga med varandra om allting.

Som barn drabbas jag av en ögoninflammation och blev tvungen att övernatta på sjukhuset. Man kunde se rädslan i mitt ansikte då detta var något nytt. Mamma stannade med mig, vi tittade på film och hon försäkrade mig om att allt skulle bli bra igen, vilket det också blev.

Min mor är uppfostrad på ett sätt som inte var hälsosamt där hon alltid satte sig själv sist. Att vara självuppoffrande och ta hänsyn till andras behov kan alla lära sig mycket av. Det visar på empati och omtanke för andra människor. Att kunna ge utan att förvänta sig något tillbaka är en vacker egenskap. Men det betyder inte att du ska glömma bort dig själv. Det är inte själviskt att sätta gränser och väldigt viktigt för sitt eget välmående. Det jag lärt mig genom min mamma är att man inte ska försumma sig själv men inte heller vara för självisk.

Min mamma och jag delar samma intressen, vi båda gillar att gymma. Den dagen hon tog mig till gymmet så förändrades hela mitt liv. Träningen hade en positiv effekt på mig både psykiskt och fysiskt när jag var som mest deprimerad. Hon motiverade mig när jag inte orkade gå och träna och det förändrade min mentalitet väldigt mycket. Jag blev en positivare och gladare person med hopp om framtiden. Gymmet gjorde även att vi kunde spendera mer kvalitetstid tillsammans.

Mamma har även utmanat mig att våga mer i livet vilket jag har hatat, men det har bidragit till ökad självkänsla. Hon har hjälpt mig att stiga ur min trygghetszon för mitt eget bästa. Jag har då kunnat klara av saker som inte förut har känts möjligt. Hon har varit en bra förebild när jag växte upp och vägledde mig att göra det som känns rätt i livet.

De egenskaperna jag tar med från vår relation är att vara snäll, hjälpa andra, lyssna och se saker från olika synvinklar när ett problem uppstår. Jag vågar också vara mig själv även om andra kanske inte vill stötta mig. Genom mammas uppmuntran så har jag följt mina drömmar och trott på mig själv. Vi har lärt oss av varandras misstag, och sett till att de inte upprepas.

Relationen till min mor är idag bra, men jag behöver finna mig själv och utvecklas som person. För att det ska bli möjligt så måste jag flytta hemifrån annars kommer irritationsmoment att uppstå. Om några år kommer vi båda bo själva och ha en ännu bättre relation. Jag hoppas även att bli mer självständig och hjälpa min mamma mer. Vår relation har verkligen format mig positivt till den starka kvinna jag är idag trots motgångarna i mitt liv. Vi har skapat så många minnen tillsammans och jag ser fram emot att skapa ännu fler i framtiden med min mamma.

Texten innan Brooke Shepherds nummer:

Det blev som det alltid blir, jag sitter där, 15 år gammal och väntar på att telefonen ska ringa och att jag ska få det svaret jag vill. Jag tänker att den här gången kanske det blir annorlunda, att jag ska få känna den glädje och stolthet över att han faktiskt står där och ser på när jag gör det jag älskar. Jag hoppas och tror även fast jag nästan vet vad som väntar, telefonen ringer och besvikelsen är total. Igen. Några år senare är läktarna i Värmdö sporthall fyllda till bristningsgränsen men mitt i folkmassan är det alltid en stol som stått tom, den stol jag alltid har trott och hoppats skulle vara upptagen. Pappa kom inte idag heller, men jag hoppas och tror fortfarande någonstans att han ska dyka upp.

Det är söndag, jag tror mig komma ihåg att det var en fin och solig dag och han sitter där vid frukostbordet i köket och läser tidningen, han har en kopp kaffe bredvid sig. Jag kommer upp från sovrummet men stannar till i trappan och tänker, är han verkligen här eller är det bara skalet han har tagit med sig hem? Man vet aldrig riktigt vad man får. Lediga dagar tillsammans med pappa har alltid varit en ovanlighet för mig och mina yngre syskon, för så långt jag kan minnas har han alltid varit upptagen med att jobba och allt annat har kommit i andra hand. Jag går in i köket, vi säger godmorgon och jag börjar rota lite i kylskåp och skåp efter lite frukost. Jag tar fram brödrosten och slänger i två skivor bröd medan jag samtidigt rör ihop lite kall oboy, brödet hoppar upp och jag lägger på lite salami för att sedan ta min frukost mot vardagsrummet. Jag hinner gå två steg när pappa säger: ”Kan du göra en macka till mig också?”.

Absolut, säger jag och slänger i en till skiva i brödrosten. När den är klar brer jag hans macka med lite smör och lägger på två salamiskivor, det står redan en tallrik på bordet med spår av brödsmulor så jag tar mackan och skickar ner mackan likt en bumerang ner mot tallriken. Den landar perfekt tänker jag och vänder mig om för att ta min frukost, det hinner inte gå många sekunder innan jag ser mackan flyga in i väggen över diskhon… ”Är det så jävla ansträngande så vill jag inte ha någon macka!” skriker han. Mamma kommer in och frågar vad som händer men jag går tyst förbi henne mot vardagsrummet medan jag hör hur de börjar tjafsa. Pappa om att jag har en dålig attityd och mamma som försöker få honom att förstå att hans barn behöver en närvarande pappa.

Relationen till min pappa har alltid sett ut på samma sätt, han har alltid jobbat och jag har svängt förbi antingen för att äta en hamburgare eller för att hämta pengar. Ibland båda. Han frågar om jag mår bra och jag frågar samma sak tillbaka och jag har alltid haft en känsla av att han gör det bara för att. Jag vet att han älskar mig, bryr sig om mig och allt sådant men ibland tror jag att jobbet har förstört honom och hans förmåga att visa att han bryr sig om andra saker. Och någonstans känner jag kanske att det stämmer för när jag tänker efter och på olika viktiga situationer så kan jag nog räkna på fem fingrar de gånger han har varit där, matcher, skolavslutningar osv för det är alltid något som har kommit emellan. ”Ja jag ska kolla”, ”Om jag kan komma loss”, ”Nej jag ska kolla på din bror” (som spelade fotboll). Är det jag brinner för mindre värt? Uppenbarligen eftersom han alltid kunde komma loss till brorsans matcher, oavsett vart han spelade. Halmstad, Västerås eller till och med Danmark, ingen resa var för lång när det gällde fotboll men när det var min innebandy så blev han plötsligt väldigt upptagen. Att försöka bygga och ha en nära relation med sin pappa när han gjorde på det här sättet blev väldigt svårt och än idag har jag inte fått något svar på varför han agerade på det här sättet och i och med att han aldrig ens har försökt att förklara varför så har avståndet mellan oss växt sig större.

Jag älskar min pappa och det kommer jag alltid att göra men jag vet helt ärligt inte hur och om vår relation någonsin kommer att bli så nära som jag har hoppats på. Och jag känner någonstans att det är lite upp till honom att ta tag i den saken efter alla försök och hintar jag har gett honom, men jag hoppas också att den där stolen i Värmdö sporthall någon gång ska vara upptagen. Upptagen med den energi, kärlek, engagemang och närvaro jag så länge längtat efter.

Lotta Lundgren, Movement Flow